Jättarnas hemvist – Kontinenten Jotunheim. Sedan de första människorna steg i land i Fürisburg år 0 har det gått nästan två tusen år och människorna är spridda över hela kontinenten. Landet innan – varifrån man kom, och varför, är sedan länge glömt.

Omedelbart efter landstigningen gick färden norrut och första staden sägs ha grundats i den caldera som senare blev hem åt den stora hamnstaden Hafnajör. Marken odlades och även om många dog i det vilda vågorna så blomstrade fisket. I bergen påbörjades många gruvor som sedan avslutades – och påbörjades igen då idel nya mineraler och metaller upptäcktes.

Tre år senare skapas den första kontakten med icke-människorna. Det visade sig att de gröna kullarna innan stadens bergsmur var hemvist åt Llygoden, ett stolt släkte med högst intellektuella varelser som specialiserat sig på smide och maskinskapande. Deras likhet med råttor, som människorna fått med sig i fartygen, gjorde däremot att relationen med Llygods fick en svår start.

Under staden och i bergen runtom blev gruvorna allt djupare. Brunnsborrningar ledde till stora nätverk av tunnlar och gjorde också att man fick första kontakten med golems. Stora, starka och ödmjuka erbjöd de människorna sin hjälp i att bygga upp staden.

När staden växte ökande också stridigheter om hur såväl lagar som statsskick skulle ordnas. Det blev inom kort allt större konflikter. De första bevarade krönikorna i Hafnajörs Universitet tar avstamp i någonting som skulle kallas ”Den stora utvandringen” där människorna spreds över hela kontinenten och staden lämnades åt de fåtal som valde att stanna kvar.

Och åren gick…

Längs vägen utåt från Hafnajör bildades byar och samhällen och till slut uppstod tre mer eller mindre stabila riken;

Jötunheimur med sin drottning, ensamma kvar i öst som civilisationens bortglömda pärla.

Hertigdömmet Bauhausen med sina hertigar och grevar i nordvästra delen av kontinenten,

och i sydvästra delen av kontinenten; Waesterslett, styrt av sitt folket.

Vindpinat, kalt eller fyllt med vilda och farliga djur blev de centrala delarna av kontinenten aldrig annekterade av något av rikena, sedan dess kallat Fria Landet. Det är ett tufft och farligt liv, men de som lever där lever fria. Fria från lagar, regler och regenter – men också fria från hjälp, stöd och skydd.

Hafnajör

I början av år 1808 vaknar folket i Hafnajör av ett enormt skalv. Bergen runt staden skälver och bergspasset, enda landvägen in till Hafnajör, blockeras. När ljudet av skalvet slutligen ebbar ut hör folket istället det omistliga ljudet av stormande vågor som slår emot Morglawdd-piren. Fartygen som inte omedelbart lyckades ta sig innanför piren, där havet fortfarande var spegelblankt, förliste inom några minuter och endast enstaka överlevande tog sig i land.

På eftermiddagen är havet fortfarande i storm trots att det är närmast vindstilla i staden. Luftskeppskaptener gör sig redo att färdas över bergen och passet för att kontrollera skadorna då som en virvelvind av mörka moln sluter sig över staden, döljer nästan allt ljus från solen och tvingar ner luftskeppen på marken igen.

Staden är nu helt isolerad och inkapslad av bergen på ena sidan, det evigt stormande havet på andra sidan och det tjocka molntäcket som försätter staden i en ständig skymning eller natt.

Sedan händelsen som kom att kallas för ”den stora olyckan” eller ”katastrofen” så inleddes tidsåldern av den stora isoleringen.

Den har, när berättelserna i Jotunheim tar vid, pågått i 15 år.